Fluglarvsangrepp

Särskilt på sommarhalvåret när det blir varmt ute, finns risk att kaniner drabbas av angrepp från fluglarver. Flugorna lägger gärna ägg där det är varmt och fuktigt och dras dessutom till miljöer som är rika på ammoniak. Den ökade luftfuktigheten i dessa miljöer ökar äggens chanser att kläckas. Kaniner som av olika anledningar har svårt att hålla sig rena eller som är lösa i magen är därför mer utsatta. Flugor kan lägga upp till 200 ägg åt gången och larverna utvecklas i tre larvstadier, innan de lämnar värddjuret och förpuppas. Fluglarverna äter skadad vävnad och kan orsaka allvarliga skador på drabbade kaniner, tillståndet kan leda till att kaninen dör om det inte upptäcks och behandlas i tid. Är angreppet allvarligt är det bästa alternativet ofta att avliva kaninen, lindrigare angrepp kan gå att behandla.

Under den svenska sommaren när det blir varmt ute kan flugäggen kläckas inom 18 timmar från det att de är lagda och inom 38 timmar kan fluglarverna nå sitt andra larvstadium. Det är larver i andra och tredje stadiet som orsakar mest skada. Från att äggen är lagda tills det att kaninens tillstånd kan vara allvarligt går förloppet alltså mycket snabbt. Det är därför viktigt att vara uppmärksam och kontrollera kaninen ofta; två gånger dagligen när det är varmt väder. Det är viktigt att lyfta upp kaninen för att kunna se undersidan och att vara extra uppmärksam på området runt svansen och könet. Kaninen ska vara ren och inte ha någon avföring eller urin fastsittande i pälsen. Klumpar med flugägg kan vara synliga med blotta ögat, medan larvet i första stadiet är små och därför kan vara svåra att se. Om förloppet är mer långt gånget och det finns större larver (andra och tredje stadiet) är risken stor att de redan orsakat allvarliga sårskador.

Tidiga symptom hos en drabbad kanin kan vara urin och avföring som sitter fast i pälsen, att kaninen är slö och apatisk, inte vill äta, går ner i vikt eller är lös i magen. Dessa symptom är ofta också tecken på underliggande problem som ökar risken för fluglarvsangrepp. Att kaninen inte kan hålla sig ren kan vara ett tecken på att den har problem med tänderna, är överviktig, har ont eller inte ges rätt kost.

Upptäcker du att din kanin har avföring och urin i pälsen är det viktigt att komma fram till orsaken bakom detta och att behandla det underliggande problemet, veterinär bör rådfrågas. Om kaninen drabbats av fluglarvsangrepp behöver den veterinärvård omgående, då detta är ett allvarligt och mycket smärtsamt tillstånd.

En studie gjord i sydvästra England och i Wales visade att 94,5 % av veterinärklinikerna som deltog i studien hade behandlat kaniner för fluglarvsangrepp, vilket indikerar att det är ett vanligt problem bland tamkaniner.

Saker du kan göra för att förebygga fluglarvsangrepp:

• Kontrollera kaninens päls (speciellt runt svansen och könet) minst två gånger om dagen, den ska vara ren och torr
• Minska mängden flugor t ex genom att; göra rent i bur/toalåda ofta och eventuellt sätta upp flugnät runt buren eller för fönstren
• Hö/gräsbaserad, fiberrik kost och gott om utrymme att röra på sig; för att minska risken för övervikt, främja god mag- och tarmmotorik samt förebygga tandproblem

Referenser:

Bisdorff, B. & Wall, R. 2006. Blowfly strike prevalence in domestic rabbits in southwest England and Wales. Veterinary Parasitology. 141, 150-155.

Cousquer, G. 2006. Veterinary care of rabbits with myiasis. In practice. 28, 342-349.

Druce, K. 2015. Myiasis in domestic rabbits. Veterinary Nursing Journal. 30, 199-202.

Fästingar och mygg

Kaniner kan precis som andra djur drabbas av fästingar när de är ute på sommaren. Fästingarna biter sig oftast fast där pälsen är som tunnast, t ex på öronen och runt ögonen på kaninen. Bettet kan leda till lokal hudirritation. Har man otur kan både fästingar och mygg också föra med sig olika sjukdomar till exempel de allvarliga virussjukdomarna kaninpest (Myxomatos) och kaningulsot (Rabbit Viral Hemorrhagic Disease). Om du och dina kaniner bor i ett område där dessa sjukdomar förekommer är det en god idé att vaccinera kaninerna varje år.

Tyvärr finns det inga fästingmedel som är säkra att använda till kaniner, de medel som finns för hund och katt kan rent av vara farliga för kaniner. Istället gäller det att se över kaninerna varje dag och plocka bort eventuella fästingar så fort som möjligt. Se då över hela kaninen eftersom fästingar som ännu inte bitit sig fast också kan krypa runt i pälsen. Risken för att sjukdomar överförs ökar ju lägre fästingen får sitta kvar. Det finns flera olika sorters fästingborttagare på marknaden som kan underlätta bortplockningen.

Mygg och knott kan också besvära kaninerna under sommarhalvåret och det finns tyvärr inte heller något medel mot mygg och knott som är godkänt för kaniner. Självklart ska kaninerna få vara ute, beta gräs, gräva och njuta av sommaren ändå, men du kan underlätta för kaninerna genom att antingen sätta upp myggnät runt dem eller ta in dem inomhus de tider på dygnet då myggen och knotten är som värst.

Tamkaninens historia

Domesticering är en process som innebär att vi människor påverkar djurs egenskaper genom att under många generationer bestämma vilka djur i en population som får möjlighet att föra sina gener vidare till kommande generationer.

Alla domesticerade kaniner härstammar från den europeiska vildkaninen, vars latinska namn är Oryctolagus cuniculus. Ursprungligen kommer den europeiska vildkaninen från Iberiska halvön, det vill säga området kring Spanien och Portugal. 

Iberiska halvön

Romarna fångade in vildkaniner som de sedan födde upp för kött för runt 2000 år sedan, men den första mer kontrollerade aveln skedde inte förrän för ungefär 1 400 år sedan då man i franska kloster började föda upp kaniner. Detta efter att den katolska kyrkan fastslagit att nyfödda kaninungar inte ansågs vara kött och därför fick ätas under fastan.

Kaninens domesticering skedde sent om man jämför med andra arter. Hunden domesticerades för omkring 15 000 år sedan och hästen för ungefär 7 000 år sedan. Kaninerna spreds över norra Europa under medeltiden och under 1700- och 1800-talet även till andra delar av världen i takt med att människor reste i allt större utsträckning. 

Vildkanin

På 1700-talet fanns redan en variation när det gällde storlek och pälsfärg, men den egentliga rasaveln tog fart så sent som för 200 år sedan. Under den industriella revolutionen ökade inflyttningen till städerna och kaniner var till skillnad från större lantbruksdjur möjliga att hålla för husbehov även i stadsmiljö. Kaninuppfödningsföreningar började dyka upp i slutet av 1800-talet och dessa föreningar anordnade möten och tävlingar med kaniner i fokus. Aveln fokuserades främst på exteriöra egenskaper som till exempel storlek, kroppsform och pälsfärg. 

Kaninraser för kommersiella ändamål såsom kött- och pälsproduktion började tas fram i mitten av 1900-talet. Denna avelsinriktning fokuserade främst på produktionsegenskaper som till exempel storlek vid födseln, tillväxthastighet och olika pälsegenskaper.

Fokus under den tiden som vi har avlat på kaniner har alltså legat på exteriöra egenskaper och produktionsegenskaper. Med detta i åtanke, tillsammans med det faktum att kaninen så nyligen anpassats till ett liv med oss människor, är det inte förvånande att våra tamkaniner i stort sett har samma beteendebehov som sina vilda släktingar. Tamkaniner har precis som vildkaniner ett stort behov av social kontakt och motion, att födosöka, gräva, ha möjlighet att gömma sig och mycket mer. Kaniner har gått från att i början varit ett rent nyttodjur för oss människor från vilka vi fick kött och päls till att de idag hålls för en rad olika ändamål, dels produktion av kött och ull, men också för utställning och tävling, som försöksdjur och inte minst som sällskapsdjur.

Ny forskning visar att vilda och tama kaniner inte skiljer sig mycket åt när det gäller vilka gener de har, utan skillnaden ligger snarare i när, var och hur generna kommer till uttryck. De aspekter av kaninens beteende som påverkats mest under domesticeringen är att de fått en minskad vaksamhet mot oss människor och de har också fått en ökad förmåga att kunna interagera med oss.

Har kaninen ont?

Det är ofta svårt att upptäcka när en kanin har ont eller är sjuk. Det beror på att kaniner som under evolutionen lyckats dölja smärta och sjukdom har klarat sig bättre från rovdjur än kaniner som genom sitt beteende tydligt visat att de har ont eller är sjuka. Beteendeförändringar är ofta den första indikationen på att en kanin inte mår bra. Skillnaderna är dock små och det är därför viktigt att veta hur kaninen beter sig när den mår bra och är frisk, för att kunna upptäcka när allt inte längre står rätt till. 

En kanin som har ont kan verka orolig eller rastlös och inte komma till ro, men kaninen kan också sitta inaktiv eller verka slö. Ofta sitter en kanin som har ont hopkurad och kan också försöka gömma sig. Det är många gånger extra svårt att bedöma smärta hos kaniner som är rädda eller ovana vid människor eftersom de ofta sitter stilla och kurar, vilket gör det svårt att dra slutsatser utifrån deras beteende. Om kaninen har väldigt ont eller får panik kan den skrika till.

Kaniner som upplever smärta kan försöka undvika hantering och agerar också aggressivt i vissa fall. Magont kan till exempel ta sig utryck genom att kaninen kröker ryggen, spänner musklerna i magen, pressar magen mot underlaget och verkar rastlös. När kaniner har ont kan de också gnissla tänder, det är dock viktigt att skilja detta beteende från det tuggande de gör när de trivs och är tillfreds. Gnisslandet hos en kanin som har ont visar sig som ett långsamt, gnisslande/knastrande ljud. En kanin som är tillfreds gnuggar tänderna lätt mot varandra, vilket åstadkommer ett mjukat tuggande ljud. Det kan vara svårt att särskilja dessa båda ljud, men det är lättare när man tar med kaninens beteende i övrigt i beräkningen.

Andra saker som kan påverkas av att kaninen har ont eller inte mår bra är kaninens dygnsrytm, dess motivation att äta och dricka och dess mag- och tarmfunktion. Kaniner som upplever smärta under en längre tid kan också bli mer infektionskänsliga och riskerar därmed att lättare drabbas av andra medicinska problem.

Normalt beteende för en kanin innebär bland annat att kaninen äter, dricker, kissar och bajsar som den brukar göra, att den sover och vilar i perioder under dygnet, att den tvättar sig och har en välskött päls, att den leker, sträcker på sig och är uppmärksam på sin omgivning.

Referenser

Mayer, J. 2007. Use of behaviour analysis to recognize pain in small mammals. Lab animal. 36, 43-48.

Leach, M.C., Coulter, C.A., Richardson, C.A. & Flecknell, P.A. 2011. Are we looking in the wrong place? Implications for behavioural-based pain assessment in rabbits (Oryctolagus cuniculi) and beyond? PLoS ONE. 6, 1-9.

Nedslag i forskning kring grupphållning av kaniner

Vilda kaniner lever i sociala grupper och det har visats i vetenskapliga studier att även domesticerade kaniner är högt motiverade att få interagera med andra individer av sin egen art. Samtidigt uppstår det ofta konflikter när vi försöker sätta samman våra sällskapskaniner i par eller grupper, vilket kan tyckas förbryllande. Det finns flera relativt nya studier där man studerat olika aspekter såsom revirhävdande, gruppstabilitet, tillgång till utrymme och andra viktiga resurser när det gäller grupphållning av kaniner.

Neutralt område?

Det brukar generellt rekommenderas att man introducerar okända kaniner för varandra på neutralt område, där ingen av dem varit förut. Anledningen är att man hoppas att det ska minska risken för revirrelaterade konflikter mellan kaninerna. De första två studierna nedan visar intressanta resultat som utmanar detta påstående.

Graf med flera (2011) undersökte i en studie hur kaniner påverkades av att omgrupperas i en ny inhägnad som var okänd för hela gruppen respektive i en inhägnad som utgjorde hemhägnet för en majoritet av kaninerna i den nybildade gruppen. Faktorer som man tittade på var aggressivt beteende och antal skador kaninerna fick, man mätte också kaninernas kroppstemperatur och använde förhöjd kroppstemperatur som en indikation på stress. Man såg ingen skillnad i antalet aggressiva beteenden som utfördes och inte heller på under hur lång tid de utfördes mellan de båda behandlingarna (nytt hägn respektive hemhägn). Kaninerna fick också relativt få skador i båda behandlingarna. Det var dock betydligt färre kaniner som skadades bland kaninerna som omgrupperades i hemhägn, det vill säga där en majoritet av kaninerna redan hade ett etablerat revir, jämfört med bland kaninerna som omgrupperades i nya hägn där ingen av kaninerna varit förut. Man fann också att kaninerna som omgrupperats i nya hägn hade en högre kroppstemperatur en och en halv timme efter omgrupperingen än kaninerna i hemhägnen, vilket skulle kunna tyda på en högre stressnivå hos kaninerna som omgrupperades i nya hägn.

I en studie av Rommers med flera (2014) såg man ingen skillnad i antal skador mellan kaniner som introducerades för varandra genom att ta bort mellanväggarna mellan fyra individuella burar (varje bur utgjorde en individs revir) och kaniner som omgrupperades i ett likadant utrymme, men där ingen av dem varit förut. Kaninerna var i alla grupper mer aktiva i början efter omgrupperingen och blev mer avslappnade med tiden. Kaninerna som hade egna revir inom den gemensamma större buren spenderade mer tid med att tvätta sig, gäspa och sträcka på sig än kaninerna i burarna utan egna revir, i slutet av observationsperioden. Författarna observerade få aggressiva beteenden, möjligen på grund av tidpunkten på dagen då observationerna utfördes, och använde därför antalet skador som kaninerna fick för att mäta aggression. Antalet skador var högre i denna studie än i studien ovan, möjligen på grund av att kaninerna hade mer utrymme i studien ovan. Rommers med flera (2014) såg också att antalet skador bland kaninerna var lägst i de grupper som hade tillgång till gömställen under omgrupperingen. Dessa studier pekar således på att utrymme och gömställen är viktiga faktorer när man introducerar okända kaniner för varandra, troligen är det till och med viktigare än att introduktionen sker på ett neutralt område.

Utrymme

Valuska och Mench (2013) visade i en studie att kaniner som först träffades i ett större utrymme och därefter i ett mindre utrymme visade färre aggressiva beteenden och fler positiva beteende mot varandra än kaniner som först träffades i ett mindre utrymme och därefter i ett större. Författarna till studien drog slutsatsen att det större utrymmet minskade aggressivt beteende mellan kaninerna första gången de träffades, förmodligen på grund av att de kunde öka avståndet mellan sig mer. Med tanke på att kaniner som först träffades i ett mindre utrymme visade aggressiva beteenden i större utsträckning även senare i det större utrymmet menar författarna att kaniners beteende vid senare möten snarare påverkades av tidigare erfarenheter än av storleken på utrymmet. Baserat på resultaten i denna studie är det (föga förvånande) en fördel att introducera kaniner för varandra i ett utrymme som är stort nog för att de ska kunna gå undan från varandra, eftersom det verkar skapa bättre förutsättningar inför framtida möten mellan kaninerna.

Kanin som kanin?

En studie av Monclús med flera (2014) som gjorts på vilda kaniner visade att kaniner skiljer på bekanta kaniner från grannkolonier och på främmande kaniner som de inte stött på tidigare. Kaninerna i studien reagerade mer, genom att gräva ytligt och doftmarkera, kring dofter som placerats i deras revir från främmande kaniner än från kaniner som var från grannkolonin. Författarna till studien menar att alla individer som finns utanför den egna sociala gruppen inte utgör ett lika stort hot mot kaninerna i en grupp och kaninerna tjänar därför på att kunna skilja olika individer åt. Det faktum att kaniner som är bekanta från grannkolonier inte alltid verkar utgöra ett hot, stödjer idén om att låta kaniner som ska sättas ihop till en grupp bo bredvid varandra under en tid så att de kan interagera utan att skada varandra. Detta tillvägagångssätt skulle kunna minska förekomsten av aggressiva beteenden vid hopsättningen.

Andrist med flera (2012) visade på en annan viktig aspekt vid grupphållning av kaniner, nämligen att förekomsten av aggressiva beteenden är mindre när grupper hålls stabila över tid. En stabil gruppkonstellation minskade också stress hos kaninerna jämfört med om de omgrupperades med jämna mellanrum.

Sammanfattningsvis

Viktiga aspekter vid hopsättning av kaniner i par eller grupp: 

• Gott om utrymme 
• Låt gärna kaninerna bekanta sig med varandra med galler mellan sig först 
• Många gömställen och siktbarriärer 
• Håll fungerande grupper stabila

Ytterligare tips:

• Minska konkurrens genom att sprida ut resurser och ha flera av utfodringsplatser, vattenskålar och andra viktiga resurser 
• Ett tips är att utfodra genom att sprida ut fodret över ett större område 

Det är viktigt att som djurägare vid hopsättning av kaniner vara uppmärksam på sina kaniners beteende och göra bedömningar därefter. Till sist är det också bra att komma ihåg att även om två kaniner inte fungerar tillsammans med varandra behöver det inte betyda att de inte kommer att fungera bra ihop med andra individer.

Källor 

Andrist, C.A., Bigler, L., Würbel, H. & Roth, B.A. 2012. Effects of group stability on aggression, stress and injuries in breeding rabbits. Applied animal behaviour science. 142, 182-188.

Graf, S., Bigler, L., Failing, K., Würbel, H. & Bushwalder, T. 2011. Regrouping rabbit does in a familiar or novel pen: Effects on agonistic behaviour, injuries and core body temperature. Applied animal behaviour science. 135, 121-127.

Monclús, R., Saavedra, I. & de Miguel, J. 2014. Context-dependent responses to neighbours and strangers in wild European rabbits (Oryctolagus cuniculus). Behavioural processes. 106, 17-21.

Rommers, J.M., Reuvekamp, B.J.F., Gunnink, H. & de Jong, I.C. 2014. Effect of hiding places, straw and territory on aggression in group-housed rabbit does. Applied animal behaviour science. 157, 117-126.

Valuska, A.J. & Mench, J.A. 2013. Size does matter: The effect of enclosure size on aggression and affiliation between female New Zealand White rabbits during mixing. Applied animal behaviour science. 149, 72-76.

Selektivt ätbeteende – ett naturligt beteende och dess risker

Ett beteende som kan förbrylla oss kaninägare är att våra kaniner lämnar massor av hö och bara verkar äta det ”godaste”. Alba och Dunder kan komma springande här hemma och buffa på oss och vilja ha påfyllning trots att det finns hö kvar i höhäcken.

Det beror på att kaniner av naturen har ett selektivt ätbeteende. De väljer alltså ut de näringsrikaste bitarna först. Det är en anpassning som de utvecklat till följd av att de under evolutionen levt på en relativt näringsfattig och mycket fiberrik kost och kan därmed betraktas som ett naturligt beteende. Jag brukar vara frikostig med höet och byter ut delar av det de väljer bort, det ger dem möjlighet att på ett bra sätt uttrycka det här beteendet. Om du har kaniner som är lite dåliga på att äta hö kan det också vara ett bra sätt att uppmuntra dem att äta mer hö. Du kan också testa lite olika sorters hö för att se vad de gillar bäst. Alba och Dunder brukar föredra hö med grova strån framför finare, det ger dem lite mer att tugga på.

Med det sagt så är detta selektiva ätbeteende inte alltid fördelaktigt för våra sällskapskaniner. När kaninerna ges en kost som de är anpassade för fysiologiskt sett, det vill säga en fiberrik kost med förhållandevis lågt näringsinnehåll (för tamkaniner innebär detta en kost framför allt bestående av hö), så är utgör detta beteende inget problem. Det är däremot viktigt att veta som kaninägare att kaninerna inte alltid väljer det som är nyttigast för dem. Det är bland annat av denna anledning som så kallade gnagarblandningar inte ska ges till kaniner, då väljer kaninerna gärna ut bitar med högt fett och energiinnehåll och lämnar resten, vilket kan resultera i övervikt, problem med matsmältningen, tandproblematik och andra hälsoproblem. 

En bra kost består av fri tillgång på hö av god kvalitet, bladgrönsaker (gräs på sommaren), och ungefär en matsked fiberrik pellets (minst 20-25% fibrer (växttråd)) per kilo kroppsvikt och dag. Självklart ska de också fri tillgång till rent vatten, gärna i skål och tillgång till gnagmaterial. Grönsaker, frukt och andra godsaker bör ges restriktivt, endast som godis t ex vid träning.

Som alltid när det gäller kaniner är det också viktigt att förändringar i kosten sker gradvis för att undvika att kaninerna får problem med magen.

Kan kaniner bli rumsrena?

Vilda kaniner använder sig av speciella ställen inom sitt hemområde som toaletter, för att markera området som sitt. Dessa latriner signalerar genom doft- och synintryck till kaniner, både inom den egna sociala gruppen och för främmande kaniner som närmar sig, vilka området tillhör. Denna benägenhet att använda speciella platser som toaletter gör att det går relativt lätt att lära tamkaniner att bli rumsrena.

När du vill träna dina kaniner till att bli rumsrena bör du ställa toalådan/lådorna på ett lugnt och tryggt ställe. Låt kaninerna vara på en begränsad yta i början, och öka sedan successivt. Kaninerna ska dock ha tillräckligt med plats för att kunna röra på sig, samt plats för höhäck, vattenskålar, några leksaker etc. Har kaninerna inte redan valt en toalett själva eller om du vill ha lådan på en viss plats kan du ställa lådan där du vill ha den (gärna i ett hörn eller mot en vägg) och lägga några bajspluttar i lådan för att visa vägen. 

Välj ett strö med god uppsugningsförmåga att ha i lådan, men undvik klumpbildande material eftersom det kan vara farligt om kaninen får i sig det. Det strö som du har i lådan bör du också undvika att ha någon annanstans där kaninen vistas, på så vis blir det lättare för kaninen att förknippa underlaget med toalettbestyr. Av samma anledning bör du inte heller byta strösort när dina kaniner väl börjat använda sina lådor, om du inte måste. Om kaninerna inte vill använda lådan trots att den är placerad på ett ställe som de själva valt som toalett, kan det vara värt att testa med olika sorters strö för att se vad kaninerna föredrar.

För att ytterligare hjälpa dina kaniner att börja använda toalådan kan du med fördel placera deras hö så att de måste sitta i lådan när de ska äta det, kaniner går nämligen gärna på toa medan de äter. Se till att ha en höhäck så att höet hållet sig fräscht eftersom kaninerna annars kan vara ovilliga att äta det.

Har du flera kaniner kan det vara bra att ha flera toalådor så att konkurrens inte uppstår. Det kan också vara bra att ha flera lådor på olika ställen om kaninerna har en stor yta att röra sig på. När du städar lådorna kan det vara bra att spara några bajspluttar och lägga tillbaka dem i lådorna, detta motiverar kaninerna till att fortsätta använda dem.

Studier har visat att kaniner som inte är rumsrena är en vanlig orsak till frustration hos kaninägare. Det kan finnas medicinska orsaker till att kaniner som tidigare varit rumsrena plösligt börjar kissa och bajsa på fel ställen, i sådana fall ska veterinär uppsökas. Andra anledningar kan vara att kaninen blivit skrämd, att det skett en betydande förändring i kaninens miljö eller att den inte känner sig trygg med lådan eller platsen där lådan står. Oftast väljer kaninerna en plats i buren eller utrymmet där de bor att utföra sina behov på. Ett sätt att lösa problemet kan därför vara att placera lådan på det ställe kaninerna själva väljer. Okastrerade kaniner kan ibland urinmarkera/spraya urin, kastrering kan hjälpa till att minska sådana beteenden.

Även när dina kaniner är rumsrena kan det ske små olyckor, till exempel om kaninen blir skrämd. För att bibehålla goda toavanor är det viktigt att minimera stress i kaninernas miljö och att hantera dem lugnt. Kaniner är djur som kommunicerar främst med dofter, vilket också innebär att de kan vilja visa att ”här bor jag” genom att sprida ut små bajspluttar här och där. Dessa är lätta att sopa upp och placera i lådan.

Källor
Crowell-Davis, S.L. 2007. Behavior problems in pet rabbits. Journal of exotic pet medicine. 16, 38-44.

Magnus, E. 2005. Behaviour of the pet rabbit: what is normal and why do problems develop? In Practice. 27, 531-535.

Normando, S. & Gelli, D. 2011. Behavioral complaints and owners’ satisfaction in rabbits, mustelids, and rodents kept as pets. Journal of veterinary behavior. 6, 337-342.

Richardson, C. & Flecknell, P. 2006. Routine neutering of rabbits and rodents. In Practice. 28, 70-79.

Ruiz-Aizpurua, L., Planillo, A., Carpio, A.J. & Guerrero-Casado, J., & Tortosa, F.S. 2013. The use of faecal markers for the delimitation of the European rabbit’s social territories (Oryctolagus cuniculus L.). Acta ethologica. 16, 157–162.

Att tänka på i sommarvärmen

Kaniner är känsliga för höga temperaturer eftersom de varken kan svettas eller flämta på ett effektivt sätt (som till exempel hundar gör) för att sänka sin kroppstemperatur. Kaniner reglerar istället sin kroppstemperatur genom att blodkärlen nära huden vidgas så att mer blod kan pumpas ut till kroppsytan för att kylas av. Det är främst genom att pumpa ut blod i öronen, så att det kyls ner, som kaninen håller kroppstemperaturen på en lagom nivå.

På sommaren kan det bli väldigt varmt, även här i Sverige och då finns det flera viktiga saker att tänka på för att kaninerna ska må bra. Några tips kommer här:

Vatten, vatten, vatten
Djur ska alltid ha fri tillgång på dricksvatten. När det blir varmt ute kan kaninerna, precis som vi, behöva dricka mer. Det är också bra att byta vattnet ofta så att kaninerna alltid har rent och svalt vatten att dricka.

Skugga
Skugga ska alltid finnas tillgängligt för kaninerna, de får aldrig sättas i direkt solljus utan möjlighet att gå in i svalkande skugga. Alla kaniner måste också få plats i skuggan utan att konkurrens uppstår.

Inomhus kan det också bli varmt på sommaren och för att sänka temperaturen inne kan du till exempel fälla ner persienner när solen ligger på utanför fönstret och ha öppna ytterdörrar för att få luften att röra på sig. 

Svalt underlag
För att underlätta för kaninerna att hålla temperaturen nere i värmen kan du placera ut keramik- eller stenplattor i skuggan eller inomhus där kaninerna vistas (dock inte där solen ligger på eftersom det får motsatt effekt). En fuktig handduk eller sval jord fungerar också bra. Kaniner ligger gärna på ett svalt underlag när det är varmt. 

Åse gräver en sval grop i skuggan

Frysta vattenflaskor i handduk
Ett annat tips är att fylla petflaskor med vatten och lägga i frysen. Vira sedan in dem i en handduk och lägg dem vid någon av kaninernas viloplatser. Ett annat sätt är att fylla en platt plastlåda med lock med frysklampar och ställa in till kaninerna. De kan då lägga sig intill eller uppe på ”kylelementen” för att svalka sig.

Fuktiga öron
Är det varmt kan du också ta lite ljummet vatten på handen och stryka över öronen på kaninen (men häll inte vatten på kaninen). När vattnet på öronen dunstar hjälper det till att kyla blodet som pumpas genom öronen. Det fungerar på samma sätt som när vi människor svettas.

Värmeslag
Verkar kaninen allmänpåverkad av värmen till exempel genom att den är ovanligt trött, apatisk eller har ansträngd andning bör du kontakta en veterinär.

Vattenskål eller vattenflaska?

Jag läser just nu en kurs som handlar om hästars beteende och tog därför nyligen del av en artikel om huruvida hästar föredrar att dricka ur vattenkopp eller hink. Detta påminde mig om att det faktiskt finns liknande forskning även på kaniner.

En studie som gjorts på sällskapskaniner visade att kaninerna klart föredrog att dricka ur skål framför att dricka ur vattenflaska – även när de sedan tidigare varit vana att dricka ur vattenflaska. Det tog kaninerna i studien tre till fyra gånger längre tid att få i sig samma mängd vatten när de drack från vattenflaska jämfört med när de drack ur skål. Kaninerna drack inte mindre per dygn ur vattenflaska, men spenderade mer tid med att dricka varje gång de drack. Studien visade också att det är viktigt att kaniner har fri tillgång till vatten hela dygnet eftersom begränsad vattentillgång ledde till minskat totalt vattenintag, men också till att kaninerna åt mindre mängd foder. 

Kaninens kost kan så klart också påverka hur mycket vatten den får i sig. En kost bestående av en stor andel färskt foder som till exempel gräs och örter innebär att kaninen får i sig mer vätska via maten än om den får via en kost som till största delen består av torrt foder som till exempel hö och pellets. Det är dock inte bara torrsubstansen i kosten som bestämmer hur mycket vatten kaninen får i sig. En kost innehållande en stor andel hö uppmuntrar också kaninen att dricka mer, därför är det extra viktigt att vatten alltid finns och är lättillgängligt för kaninen. Det är också viktigt att veta att även när kaninen har tillgång till mycket färskt foder så behöver kaninen vatten att dricka.

Varför är det då viktigt att kaninen får i sig tillräckligt med vatten? Ett tillfredsställande vattenintag hjälper till att öka foderintaget till exempel när det gäller hö, vilket främjar mag- och tarmfunktionen och tandhälsan hos kaninen. Det hjälper också till att förebygga problem med urinvägarna som till exempel njursten vilket är ett relativt vanligt förekommande problem hos kaniner. Det är extra viktigt att vatten finns lätt tillgängligt när kaninen är sjuk eftersom sjuka kaniner behöver kunna släcka törsten snabbt. Kaniner med tandproblem kan till exempel ha svårt att dricka ur vattenflaska eftersom tänderna kan skava mot tungan när de försöker dricka.

Ett argument mot att använda vattenskål brukar vara att vattnet snabbt blir smutsigt när det faller ner strö, höstrån eller bajspluttar i vattnet. Ett sätt att förebygga detta är att ställa vattenskålen på en upphöjd yta, till exempel uppe på en hylla eller ett hus som kaninerna kan hoppa upp på. För att minska risken att kaninen välter ut vattnet i skålen bör man införskaffa en skål som står stadigt och som är tung, till exempel en keramikskål med bred botten.

Utifrån sina resultat i studien som mätte om kaninerna föredrog skål eller flaska rekommenderar författarna till artikeln att kaniner ges fri tillgång till vatten i skål.

För att återknyta till första stycket i det här inlägget så visade studien om hästarna att även de föredrog att dricka ur hink framför att dricka ur vattenkopp. När man tänker efter är resultaten i de här studierna inte helt överraskande. Man skulle kunna dra en parallell till att vuxna människor generellt föredrar att dricka ut glas framför att dricka ur en pipmugg vilken begränsar vattenflödet avsevärt.

Källor:
   Harcourt-Brown, F. 2011. Importance of water intake in rabbits. Veterinary Record. 168, 185-186.
   Nyman, S. & Dahlborn, K. 2001. Effect of water supply method and flow rate on drinking behavior and fluid balance in horses. Physiology and Behavior. 73, 1-8.
   Tschudin, A., Clauss, M., Codron, D. & Hatt, J-M. 2011. Preference of rabbits for drinking from open dishes versus nipple drinkers. Veterinary Record. 168, 190a.
   Tschudin, A., Clauss, M., Codron, D., Liesegang, A. & Hatt, J-M. 2011. Water intake in domestic rabbits (Oryctolagus cuniculus) from open dishes and nipple drinkers under different water and feeding regimes. Animal Physiology and Animal Nutrition. 95, 499-511.

Aggressivt beteende

Ett vanligt problem bland sällskapskaniner är att de kan vara aggressiva dels mot människor, men också mot andra kaniner. Aggressivt beteende kan bero på flera olika saker, till exempel smärta, rädsla eller konkurrens om resurser. I det här inlägget fokuserar jag på aggression riktad mot människor.

Smärta eller sjukdom
Om du upplever att din kanin är aggressiv är det första du bör göra att låta en veterinär undersöka kaninen för ta reda på om den har ont någonstans eller är sjuk. Hastiga beteendeförändringar kan ofta grunda sig i att kaninen inte mår bra fysiskt, för precis som vi människor blir kaniner ofta mer lättirriterade när de inte mår bra.

Kaniner är bytesdjur
Förutsatt att kaninen inte har ont och att den är frisk kan man gå vidare med att försöka ta reda på orsaken till kaninens beteende. Det är viktigt att ha i åtanke att kaniner i grund och botten är bytesdjur och även om de lever som sällskapskaniner så är vaksamhet och överlevnadsinstinkt djupt rotat. Kaniner som blir rädda försöker i första hand att göra sig osynliga genom att sitta helt stilla eller fly genom att springa och gömma sig. Om detta inte fungerar försvarar de sig med tänder och klor.

Om man tränger in kaninen i ett hörn, till exempel i buren, har den ofta inget annat alternativ än att bita för att visa att den är rädd och inte vill bli upplyft - den reagerar på samma sätt som om ett rovdjur skulle ha trängt in den i ett hörn. Om kaninen känner sig otrygg eller rädd vid hantering kommer den att försöka undvika att bli hanterad i framtiden. Kaniner lär sig också att konsekvensen av att attackera den utsträckta handen är att den dras tillbaka och kaninen blir lämnad ifred.

Rädsla och osäkerhet
För att komma till rätta med aggression som grundar sig i att kaninen är rädd eller osäker måste man anpassa hantering av kaninen efter kaninens förutsättningar. Du kan börja bygga upp förtroendet genom att låta kaninen komma till dig istället för tvärtom. Ta det långsamt och belöna all positiv kontakt och använd aldrig bestraffningar. Tanken är att kaninen ska associera dig med positiva upplevelser. Ofta är det bra att använda något ätbart som belöning, testa dig fram och se vad din kanin tycker är extra gott. En annan viktig aspekt är att anpassa miljön så att kaninen känner sig tryggare till exempel genom att ge den fler ställen att gömma sig på.

Många kaniner gillar inte att bli upplyfta. Detta är inte konstigt med tanke på att de har väldigt lite kontroll över sin situation i det läget. Har du en kanin som inte gillar att bli upplyft gäller samma sak, gå långsamt fram, stegvis, och belöna kaninen så att den får positiva associationer till att bli hanterad. Ett alternativ till att lyfta kaninen när du behöver förflytta den (till exempel från buren till hagen) är att lära kaninen att frivilligt gå in i en transportbur, också detta sker stegvis med hjälp av positiv förstärkning. Börja med att belöna kaninen när den närmar sig transportburen, därefter när den undersöker öppningen, när den tar något steg in och så vidare, tills du kan stänga luckan en kort stund för att sedan öppna den och släppa ut kaninen igen. När det går bra kan du lyfta buren en bit ovanför marken för att sedan sätta ner den igen och belöna och släppa ut kaninen. Ta det i så små steg som behövs för just din kanin.

Konkurrens om resurser
Konkurrens om resurser och revirhävdande kan också resultera i aggressivt beteende. Kaniner som försvarar sin bur kan vara ett stort problem när det behöver städas eller när det är matdags. Även i det här fallet är det väldigt viktigt att aldrig bestraffa kaninen för hur den beter sig. Bestraffningar kan istället förvärra situationen genom att göra kaninen rädd och det kan i sin tur leda till att det aggressiva beteendet ökar i omfattning. Kaniner som bor i bur behöver få komma ut röra på sig i ett större utrymme en god stund varje dag och genom att städa och ställa in maten medan kaninen är utanför buren kan du undvika att aggressiva situationer uppstår. Resurser brukar generellt sett vara mer eftertraktade när det är ont om dem, därför skulle det också kunna underlätta att ge kaninen större utrymme att vistas på permanent. Ett annat alternativ som kan underlätta är att sprida ut maten i buren eller att utfodra på olika ställen varje gång. Aggressivt beteende kan också vara hormonellt betingat och kastrering kan därför ha positiv effekt på beteendet i en del fall.

Källor
Magnus, E. 2005. Behaviour of the pet rabbit: what is normal and why do problems develop? In practice. 27, 531-535.

Buseth, M.E. 2010. Den store kaninboka. Oslo, Tun förlag.

Vaccination

Det finns två väldigt allvarliga virussjukdomar som kaniner kan insjukna i; Myxomatos (kaninpest) och Rabbit hemorrhagic disease (RHD, även kallad kaningulsot). Sjukdomarna finns främst i södra Sverige till exempel på västkusten, i södra Småland, i Skåne och på Gotland och Öland. Risk för smitta finns också när många kaniner från olika delar av landet samlas på samma ställe till exempel vid tävlingar och utställningar.

När det gäller myxomatos kan sjukdomsförloppet vara utdraget över flera veckor. Symptom på sjukdomen är till exempel att kaninen svullnar upp runt ögon och könsorgan, får varbildning runt ögonen och nosen och som följd av detta kan kaninen få andningssvårigheter och svårt att äta. Kaninen kan också drabbas av andra infektioner till följd av sjukdomen till exempel lunginflammation. Myxomatos har ofta dödlig utgång och eftersom sjukdomsförloppet är plågsamt kan avlivning av insjuknade djur vara att föredra. Inkubationstiden (tiden från det att kaninen blivit smittad tills den insjuknar) är mellan fem och fjorton dagar.

Myxomatos sprids främst genom bitande insekter och direktkontakt mellan kaniner.

Sjukdomsförloppet för RHD är snabbt och ofta hinner man inte se några symptom på att kaninen insjuknat innan den dör. Hinner man uppfatta symptom kan det röra sig om feber, blödningar ur mun och nos samt kramper. Sjukdomen kan också ha ett mer utdraget förlopp, då dör kaninen inom ett par veckor. Inkubationstiden för RHD är ett till tre dygn.

RHD smittar via kroppsvätskor från smittade kaniner till exempel urin och avföring. Det smittar också både vid direkt och indirekt kontakt, det vill säga om kaninen är i direktkontakt med en smittad kanin, men också via till exempel kläder och andra saker som varit i kontakt med smittade djur. Viruset kan dessutom överleva länge, upp till många månader i en miljö där smitta har förekommit.

Om du bor i ett område där sjukdomarna finns eller om dina kaniner träffar andra kaniner från olika delar av landet till exempel på utställningar eller hopptävlingar så kan du skydda kaninerna mot sjukdomarna genom att vaccinera dem. Kaninerna behöver vaccineras varje år för att ha fortsatt skydd mot sjukdomarna. Om du är osäker på om dina kaniner behöver vaccineras eller har andra funderingar kan du rådfråga din veterinär.

Tillägg 2015-09-01
En ny form av viruset som orsakar RHD (kaningulsot) har påträffats i Sverige, denna virusform kallas Rabbit Hemorrhagic Disease Virus 2 (RHDV2) och ger upphov till samma sjukdomssymptom som det tidigare kända viruset (RHDV). Båda formerna är mycket smittsamma. Även om vaccinet mot den klassiska formen av viruset endast delvis skyddar mot den nya formen, rekommenderas det att fortsätta vaccinera kaniner i områden där sjukdomen förekommer. Detta eftersom det förväntas att eventuella utbrott av sjukdomen blir lindrigare om alla kaniner är vaccinerade. Mer om detta går att läsa på SVA:s hemsida.

Att ha frigående innekaniner

Det är sällan helt problemfritt att ha kaniner frigående inne. Det är viktigt att frigången inte utgör en risk för kaninerna (eller för inredningen), men när det fungerar kan det resultera i att du får en nära relation till dina kaniner och kaninerna får mycket plats att röra sig på varje dag. Vad bör man tänka på för att det ska fungera då?

Kaninsäkra hemmet
Sladdar och elektronik måste vara utom räckhåll för kaninerna. Om kaninen kommer åt att gnaga sönder en elsladd riskerar den att dö av en elchock och det är ditt ansvar som djurägare att förebygga detta. Sladdar och elektronik kan till exempel stuvas undan bakom en tv-möbel, där kaninerna inte kommer åt att krypa in. Sladdar som är åtkomliga för kaninerna kan du innesluta i plaströr (s.k. flexslangar – som används när man gör elinstallationer – går att köpa i affärer som säljer eltillbehör), för att undvika att kaninerna gnager sönder sladdarna. Klipper du en skåra i röret så kan du sedan trä det över sladden. Jag har valt ta det säkra före det osäkra och även sätt plastpluggar (sådana som används för att barnsäkra eluttag) i de kontaktuttag som inte används i rummen där mina kaniner vistas.

Kaninsäkrad sladd

Farliga sladdar ligger oåtkomliga bakom en möbel

Föremål som är farliga för kaninerna, till exempel tunga föremål som kaninerna kan dra ner över sig eller föremål som är av material som är farliga för kaninerna att få i sig, ska placeras utom räckhåll. Föremål eller möbler som du är extra rädd om bör också placeras så att nyfikna kaniner inte kommer åt dem. Om det finns rum i huset som kaninerna inte får vistas i är en barngrind ett enkelt sätt att begränsa tillgången till dessa rum. 

Tillgodose kaninernas beteendebehov
För att kaninerna ska må bra och för att de ska vara trevliga att ha som sällskapsdjur är det viktigt att de ges möjlighet att utföra sina naturliga beteenden. Det första du bör tänka på är att kaniner är bytesdjur i naturen och det är därför viktigt att det finns ställen som kaninerna kan gömma sig på eller dra sig undan till om de känner sig hotade eller osäkra. Pappkartonger fungerar bra som gömställe, samtidigt som kaninerna kan få riva och bita i kartongen utan att det gör något. Tunnlar (till exempel de tunnlar som finns för katter) är också bra alternativ. Du kan ganska enkelt sätta ihop flera kartonger till ett tunnelsystem åt kaninerna, vilket fungerar bra som berikning. En sak som vi testat här hemma är att täcka över en stol med några filtar, gömstället som blir under filten är en riktigt hit hos Dunder och Alba och de ligger ofta där under och vilar middag. Kaniner som bytesdjur vill också gärna ha tillgång till upphöjda utkiksplatser eftersom det ger dem möjlighet att få en överblick över omgivningen.

Gömställe och utkiksplats

Kaniner behöver också få använda sina tänder mycket. Det allra viktigaste är att de har tillgång till hö av god kvalitet eftersom det hjälper till att hålla kaninernas tänder i bra kondition. Utöver hö kan du ge kaninerna tunna grenar av lämpliga trädslag och gnagleksaker i olika material som till exempel sjögräsbollar eller gnagleksaker i pil eller sälg (willow på engelska). Kaniner i naturen är beroende av sina underjordiska gångsystem för att kunna undkomma rovdjur och att gräva är därför ett av kaninens viktiga naturliga beteenden. Idealiskt vore förstås om kaninerna fick möjlighet att gräva gångar som i naturen, till exempel genom utevistelse i ett hägn. Dina sällskapskaniner kan också ges möjlighet att gräva genom att du tar ut dem i koppel, men det är då viktigt att kaninen är van vid sele och koppel och inte blir skrämd av detta. Inomhus kan du ge kaninerna viss möjlighet till att gräva till exempel genom att göra en ”grävlåda” som jag tipsar om här.

Kaniner i det vilda spenderar en stor del av sin tid med att födosöka, något som vi bör försöka efterlikna även för våra sällskapskaniner. Att jobba med olika foderberikningar kan vara roligt och givande både för dig som ägare och för kaninerna. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om foderberikning när det gäller hö som du kan hitta här. För att undvika problembeteenden är det en fördel om ättiden i möjligaste mån efterliknar den kaninerna har i det vilda, eftersom det ger kaninerna sysselsättning och en mer naturlig tidsbudget. Om du ger dina kaniner pellets som komplettering till höet så kan den också ger på sätt som förlänger ättiden, till exempel genom att sprida ut pelletsen på ett stort område, blanda den i höet eller genom att ge den dagliga pelletsransonen i aktiveringsbollar. 

Aktiveringsboll ger sysslesättning

Sprid gärna ut pelletsen på golvet

Keeping it interesting
För att motverka att kaninerna tappar intresset är det bra att byta ut berikningsleksaker och aktiviteter ofta. Det är dock bäst att inte möblera om för mycket inne hos kaninerna – som bytesdjur behöver de veta vägen till närmaste gömställe för att känna sig trygga.

Oönskade beteenden
Gnager dina kaniner sönder skor eller gräver i mattor? Hur kommer man till rätta med sådana problem? Bestraffningar fungerar sällan och det är dessutom lätt att det blir fel och att vi som djurägare istället råkar förstärka det oönskade beteendet. Fundera istället över vad beteendet kan bero på. Får kaninerna utlopp för sina viktiga naturliga beteenden? Har de ständig tillgång till hö av god kvalitet, har de tillgång till exempelvis gnagleksaker eller pinnar i lämpliga material, möjlighet att gräva och så vidare. Om inte, hur kan du lösa det? Kan du istället för skorna och mattorna ge kaninerna saker som de får gnaga sönder eller gräva i? 

Utfodring och hö

Kaniners kost i naturen består av gräs, örter och blad. De är selektiva i sitt ätbeteende eftersom deras födotillgång under evolutionen haft ett relativt lågt näringsinnehåll och kaninerna har därför utvecklats till att välja ut de näringsrikaste delarna i det de äter.

Hö utgör substitutet för färskt gräs, blad och örter för våra sällskapskaniner eftersom det är lättillgängligt och enkelt att förvara, samtidigt som det innehåller mycket fibrer, tillräckliga mängder kalcium och en lämplig mängd kalcium i förhållande till fosfor.

Två olika sorters hö innebär för kaniner ofta en större näringsmässig variation än om du ger dem två olika sorters frukt eller grönsaker. Hö som basföda ger ändå kaninerna möjlighet att vara selektiva och välja ut de mest näringsrika bitarna i kosten. Med tanke på att kaninen är liten till storleken så kan till och med två olika tuggor ur samma höskörd innebära en näringsmässig variation. Det är dock viktigt att byta ut höet i höhäcken mot nytt varje dag för att kaninerna ska behålla motivationen och äta tillräckligt med hö. Som djurägare kan du använda dig av kaninernas selektiva ätbeteende i berikningssyfte till exempel genom att erbjuda hö av olika sorter.

Det selektiva ätbeteendet blir ett problem först om du erbjuder kaninerna mat som är mer näringsrik än den mat som de utvecklats för att äta. För att undvika problem med tänder, övervikt och liknande ska du därför undvika fodermedel som till exempel spannmål, spannmålsbaserad pellets, frukt och grönsaker (bladgrönsaker är undantaget, de har ett mer lämpligt näringsinnehåll). 

Hö och färskt grovfoder som till exempel gräs och örter har ett relativt lågt näringsinnehåll, vilket ökar kaninernas foderintag och deras ättid och hjälper till att slita ner kaninernas ständigt växande tänder på ett lämpligt sätt.

Med tanke på att kaniner i fångenskap ofta utfodras med hö av samma sort och från samma skördeplats under långa perioder rekommenderas det att man utöver höet ger en matsked pellets (med högt fiberinnehåll och ett balanserat vitamin- och mineralinnehåll) per kilo kroppsvikt och dag. Detta för att säkerställa att kaninerna får i sig alla de vitaminer och mineraler som de behöver.

Alfalfa/lucernhö innehåller ofta mer protein och kalcium än gräsbaserat hö och passar därför inte så bra till vuxna kaniner, möjligen till växande individer. Till vuxna kaniner är gräsbaserat hö ett bättre alternativ.

När du väljer hö till dina kaniner är det viktigt att tänka på följande saker:

• den hygieniska kvaliteten: höet ska vara torrt, dofta gott, ha en grönaktig färg och vara fritt från mögel och ohyra
• näringsinnehållet: ett näringsrikt hö är relativt mjukt och bladigt, doftar gott, har en grönaktig färg och är fritt från jord och grus.

Referens:
Clauss, M. 2012. Clinical technique: Feeding hay to rabbits and rodents. Journal of exotic pet medicine. 21, 80-86.

Jultema: Kaniner och säkerhetstänk i juletider

När man har frigående innekaniner, oberoende av om de alltid går lösa eller som de får vara lösa då och då, finns det flera saker som man behöver tänka på såhär runt jul. Under julen äter vi människor mycket julmat, kakor och godis. Tänk på att placera mat och godsaker så att kaninerna inte kommer åt dem och informera även gäster och barn i familjen om detta. Kaniner är strikta växtätare och har dessutom ett mag- och tarmsystem som är känsligt för plötsliga förändringar i kosten. Kaniner är anpassade för att äta en fiberrik kost, främst bestående av hö och gräs och mår inte bra om de äter mat som är avsedd för människor.

Levande ljus ska placeras så att kaninerna inte kommer åt dem eller riskerar att välta ner dem, dels på grund av brandrisken som det utgör och dels för att inte kaninerna ska råka skada sig.

Julgranen är ytterligare ett riskmoment. Kaniner gnager gärna på saker och gran smakar dessutom gott. Julgranen kan vara väldigt frestande för dina kaniner eftersom den ger dem ett ypperligt tillfälle att få använda sina tänder.

Den sortens gran som vi vanligtvis använder som julgranar är inte giftig för kaniner, men det är viktigt att tänka på att odlade granar kan vara besprutade, vilket inte alls är nyttigt för dina kaniner. Vissa gransorter som som kan användas som pynt är dessutom giftiga om dina kaniner skulle få i sig dem, ett exempel är idegran. Det är alltså värt att tänka till lite extra innan du tar in julgranen eller julpyntar med andra växter. När du ger gnagpinnar till dina kaniner är det förstås också viktigt att se till att de inte är giftiga eller besprutade.

Förra julen fick vi lite hastigt spärra av med kompostgaller runt julgranen här hemma för att Dunder inte skulle äta på den. Ett alternativ kan vara att klippa till ett par kompostgaller till lagom höjd så att de inte syns lika mycket, men samtidigt håller kaninerna ifrån granen.

Om du trots allt vet att du har en obesprutad gran som det inte gör något om dina kaniner tar några tuggor ifrån så tänk också på att inte sätta ljusen i granen för långt ner och att kaninsäkra sladden som går från julgransljusen till vägguttaget. Detta kan du till exempel göra genom att hänga upp även den utom räckhåll för kaninerna eller kapsla in den i ett plaströr. (Detsamma gäller julstjärnor, adventsljusstakar och annan elektronik som vi plockar fram såhär i juletider).

Det är också viktigt att komma ihåg att inte hänga julgransprydnaderna inom räckhåll för kaninerna, eftersom de ofta är av material som kaniner inte bör få i sig. Vill du kan du pyssla ihop egna kaninsäkra julgransprydnader, som du kan hänga i granen. Varför inte halmbockar, höänglar eller halmstjärnor?

En liten checklista:

• Placera julmat och godsaker så att kaninerna inte kommer åt dem
• Placera levande ljus utom räckhåll för kaninerna
• Kontrollera att julgranen inte är giftig eller besprutad
• Placera lökväxter, julstjärnor och andra prydnadsväxter så att kaninerna inte kommer åt att äta på dem
• Kaninsäkra elsladdar och elektronik, till exempel genom att innesluta elsladdar i plaströr
• Placera även julgransprydnader och julgransljus utom räckhåll för kaninerna

Kastrering/sterilisering

Först och främst en begreppsförklaring så att vi vet att vi utgår från samma definitioner: Ofta pratar man om kastrering när det gäller hanar och sterilisering när det gäller honor. Dock syfta kastrering i själva verket på att man opererar bort testiklar respektive livmoder och äggstockar, medan sterilisering syftar på att man endast kapar sädesledare respektive äggledare och alltså inte opererar bort fortplantningsorganen. Båda begreppen kan alltså användas på båda könen beroende på vilken typ av ingrepp man menar. I detta inlägg kommer jag att diskutera kastrering när det gäller båda könen utifrån definitionen att man opererar bort testiklarna när det gäller hanar och livmoder och äggstockar när det gäller honor. 

Kastrering kan påverka kaninens beteende på olika sätt. Hankaniner som kastreras blir ofta mindre benägna att urinmarkera, vilket är en fördel om kaninen lever som innekanin. Det kan också bli lättare att träna kaninen att bli rumsren efter att den har kastrerats. Värt att tänka på är att väl etablerade vanor ibland kan vara svåra, men inte omöjliga att bryta. Kaninhonor kan också visa ökad aggressivitet i olika stadier av reproduktionscykeln och honor som kastreras slipper sådana hormonellt betingade beteenden. 

Det innebär alltid en risk med sövning och operation och beslutet om just din kanin ska kastreras eller inte ligger hos dig som djurägare. Kastrerade kaniner kan också löpa en större risk för att bli överviktiga så det är extra viktigt att kaninen ges en bra kost, det vill säga huvudsakligen bestående av hö och att kaninen ges goda möjligheter till motion. För mig väger ändå fördelarna med kastrering tyngre än nackdelarna och jag anser att om man inte ska använda sin kanin i avel så bör man kastrera kaninen. Kastrering gör det möjligt att hålla kaninen tillsammans med andra kaniner och kaniner som sociala djur mår bra av att få leva tillsammans med artfränder. Kaninhonor löper dessutom en stor risk att drabbas av livmodercancer och andra livmoderrelaterade sjukdomar när de blir äldre. Kastrering utesluter risken för detta och har alltså också långsiktiga hälsomässiga fördelar för kaninhonor.

Alba ett par dagar efter kastreringen.
Hon äter hö med god aptit.

Alba kastrerades för ett par veckor sedan. Själva operationen gick bra. Första dygnet hemma fick vi stödmata med Critical Care innan hon kom igång att äta hö på eget initiativ. Läkningsprocessen är på god väg så inom en snar framtid kommer Alba och Dunder om allt går bra att flytta ihop på heltid.

Vikten av utrymme och motion

Kaniner har ett stort behov av motion för att må bra. En vanlig bur räcker inte. Det finns många sätt att ge sina kaniner möjlighet till mer motion. Ett rymligt hägn ute eller ett eller flera kaninsäkrade rum inne kan fungera bra som kaninernas bas.

Kaniner som inte erbjuds tillräckligt med utrymme att röra sig på går miste om att kunna utföra många av sina naturliga beteenden. Risken för oönskade beteenden såsom pälsätning och apati (likgiltighet och passivitet) ökar och brist på motion kan också leda till problem med skelettet, till exempel i form av benskörhet. Kaniner rör sig dessutom mer och interagerar mer med sin omgivning när de har tillgång till större ytor än när de hålls i små burar.

När du ger dina kaniner tillräckligt med utrymme och stimulans ökar du trivseln för dina kaniner och samtidigt som kaninerna blir roligare att ha som sällskapsdjur. Kaninerna har möjlighet till en rikare beteenderepertoar och är förmodligen också mer intresserade av sin omgivning och dig som ägare.

Jag har löst det så att Alba och Dunder har ett eget rum att bo i. Utöver det får de skutta fritt när vi är hemma. (Det är viktigt att kaninsäkra de rum där kaninerna får gå lösa, till exempel genom att lägga plaströr runt elsladdar och ställa ömtåliga och farliga saker utom räckhåll för kaninerna). Alba och Dunder uppskattar också sitt utehägn mycket där de får möjlighet att upptäcka nya dofter och använda sina sinnen. Alba far runt och gör glädjeskutt en stor del av tiden ute medan Dunder för det mesta tar det lite lugnare och betar gräs och torra höstlöv.