Tamkaninens historia

Domesticering är en process som innebär att vi människor påverkar djurs egenskaper genom att under många generationer bestämma vilka djur i en population som får möjlighet att föra sina gener vidare till kommande generationer.

Alla domesticerade kaniner härstammar från den europeiska vildkaninen, vars latinska namn är Oryctolagus cuniculus. Ursprungligen kommer den europeiska vildkaninen från Iberiska halvön, det vill säga området kring Spanien och Portugal. 

Iberiska halvön

Romarna fångade in vildkaniner som de sedan födde upp för kött för runt 2000 år sedan, men den första mer kontrollerade aveln skedde inte förrän för ungefär 1 400 år sedan då man i franska kloster började föda upp kaniner. Detta efter att den katolska kyrkan fastslagit att nyfödda kaninungar inte ansågs vara kött och därför fick ätas under fastan.

Kaninens domesticering skedde sent om man jämför med andra arter. Hunden domesticerades för omkring 15 000 år sedan och hästen för ungefär 7 000 år sedan. Kaninerna spreds över norra Europa under medeltiden och under 1700- och 1800-talet även till andra delar av världen i takt med att människor reste i allt större utsträckning. 

Vildkanin

På 1700-talet fanns redan en variation när det gällde storlek och pälsfärg, men den egentliga rasaveln tog fart så sent som för 200 år sedan. Under den industriella revolutionen ökade inflyttningen till städerna och kaniner var till skillnad från större lantbruksdjur möjliga att hålla för husbehov även i stadsmiljö. Kaninuppfödningsföreningar började dyka upp i slutet av 1800-talet och dessa föreningar anordnade möten och tävlingar med kaniner i fokus. Aveln fokuserades främst på exteriöra egenskaper som till exempel storlek, kroppsform och pälsfärg. 

Kaninraser för kommersiella ändamål såsom kött- och pälsproduktion började tas fram i mitten av 1900-talet. Denna avelsinriktning fokuserade främst på produktionsegenskaper som till exempel storlek vid födseln, tillväxthastighet och olika pälsegenskaper.

Fokus under den tiden som vi har avlat på kaniner har alltså legat på exteriöra egenskaper och produktionsegenskaper. Med detta i åtanke, tillsammans med det faktum att kaninen så nyligen anpassats till ett liv med oss människor, är det inte förvånande att våra tamkaniner i stort sett har samma beteendebehov som sina vilda släktingar. Tamkaniner har precis som vildkaniner ett stort behov av social kontakt och motion, att födosöka, gräva, ha möjlighet att gömma sig och mycket mer. Kaniner har gått från att i början varit ett rent nyttodjur för oss människor från vilka vi fick kött och päls till att de idag hålls för en rad olika ändamål, dels produktion av kött och ull, men också för utställning och tävling, som försöksdjur och inte minst som sällskapsdjur.

Ny forskning visar att vilda och tama kaniner inte skiljer sig mycket åt när det gäller vilka gener de har, utan skillnaden ligger snarare i när, var och hur generna kommer till uttryck. De aspekter av kaninens beteende som påverkats mest under domesticeringen är att de fått en minskad vaksamhet mot oss människor och de har också fått en ökad förmåga att kunna interagera med oss.

Har kaninen ont?

Det är ofta svårt att upptäcka när en kanin har ont eller är sjuk. Det beror på att kaniner som under evolutionen lyckats dölja smärta och sjukdom har klarat sig bättre från rovdjur än kaniner som genom sitt beteende tydligt visat att de har ont eller är sjuka. Beteendeförändringar är ofta den första indikationen på att en kanin inte mår bra. Skillnaderna är dock små och det är därför viktigt att veta hur kaninen beter sig när den mår bra och är frisk, för att kunna upptäcka när allt inte längre står rätt till. 

En kanin som har ont kan verka orolig eller rastlös och inte komma till ro, men kaninen kan också sitta inaktiv eller verka slö. Ofta sitter en kanin som har ont hopkurad och kan också försöka gömma sig. Det är många gånger extra svårt att bedöma smärta hos kaniner som är rädda eller ovana vid människor eftersom de ofta sitter stilla och kurar, vilket gör det svårt att dra slutsatser utifrån deras beteende. Om kaninen har väldigt ont eller får panik kan den skrika till.

Kaniner som upplever smärta kan försöka undvika hantering och agerar också aggressivt i vissa fall. Magont kan till exempel ta sig utryck genom att kaninen kröker ryggen, spänner musklerna i magen, pressar magen mot underlaget och verkar rastlös. När kaniner har ont kan de också gnissla tänder, det är dock viktigt att skilja detta beteende från det tuggande de gör när de trivs och är tillfreds. Gnisslandet hos en kanin som har ont visar sig som ett långsamt, gnisslande/knastrande ljud. En kanin som är tillfreds gnuggar tänderna lätt mot varandra, vilket åstadkommer ett mjukat tuggande ljud. Det kan vara svårt att särskilja dessa båda ljud, men det är lättare när man tar med kaninens beteende i övrigt i beräkningen.

Andra saker som kan påverkas av att kaninen har ont eller inte mår bra är kaninens dygnsrytm, dess motivation att äta och dricka och dess mag- och tarmfunktion. Kaniner som upplever smärta under en längre tid kan också bli mer infektionskänsliga och riskerar därmed att lättare drabbas av andra medicinska problem.

Normalt beteende för en kanin innebär bland annat att kaninen äter, dricker, kissar och bajsar som den brukar göra, att den sover och vilar i perioder under dygnet, att den tvättar sig och har en välskött päls, att den leker, sträcker på sig och är uppmärksam på sin omgivning.

Referenser

Mayer, J. 2007. Use of behaviour analysis to recognize pain in small mammals. Lab animal. 36, 43-48.

Leach, M.C., Coulter, C.A., Richardson, C.A. & Flecknell, P.A. 2011. Are we looking in the wrong place? Implications for behavioural-based pain assessment in rabbits (Oryctolagus cuniculi) and beyond? PLoS ONE. 6, 1-9.