Tips för en harmonisk grupp

När vi håller djur i sociala grupper är det viktigt att försöka förstå vilka faktorer i djurens miljö som kan bidra till att konflikter uppstår mellan individer i gruppen. Genom att anpassa miljön så att den passar de djur som vistas i den, kan många olika beteendeproblem undvikas.

En kanins sociala färdigheter och hur väl den fungerar i en grupp har att göra med kaninernas gemensamma evolutionära historia, men också varje individs tidigare sociala erfarenheter.

Några sätt att minimera risken för aggression och konflikter när vi håller kaniner tillsammans i par eller grupper är att:

• Sprida ut värdefulla resurser, såsom mat, vatten och gömställen – för att undvika att en eller ett par individer vaktar dessa
• Låta nya kaninerna bekanta sig med varandra genom galler till en början – detta ger kaninerna en möjlighet att skapa sig en uppfattning om de andra kaninernas agerande och deras sociala färdigheter
• Stor yta ger kaninerna möjlighet att gå undan från andra individer om det uppstår konflikter
• Siktbarriärer och gömställen bryter upp den tillgängliga ytan och gör det också möjligt för kaninerna att gå undan från varandra när de behöver
• Avsatser och utkiksplatser ger möjlighet för kaninerna att få uppsikt över ett större område och kan dessutom ge ytterligare en möjlighet att komma undan om det uppstår konflikter

***

Alba och Dunder har ett rum, som är deras bas här hemma. Jag har märkt att den förra planslösningen var för öppen och det har känts som att de inte riktigt har varit lika harmoniska mot varandra de senaste veckorna, därför har jag nu möblerat om med ovanstående punkter i åtanke.

 

Kaninerna har nu fler olika gömställen, rummet är mer uppdelat så att de kan komma utom synhåll för varandra. Även om de hoppar upp på de små borden eller på grävlådan så kan de inte se hela rummet eftersom filten döljer hörnet bakom den vita hyllan. De har haft en toalåda att dela på ett tag nu och det har fungerat relativt bra, men nu har de förutom den svarta i hörnet även den blå under hyllan. Dessa är utom synhåll från varandra så att kaninerna kan välja om de vill äta hö tillsammans eller på egen hand.

 

Vattenskålarna är placerade på varsin sida om bordet i mitten av rummet, för att ge dem valmöjligheter, men de dricker också ofta ur samma vattenskål samtidigt.

Nystädat

Idag passade jag på att storstäda medan kaninerna var ute i trädgården. Resultatet syns nedan. De har flera gömställen och viloplatser, tunnlar, en kartong fylld med halm att rota runt i, några färska grenar att gnaga på och flera utkiksplatser att hoppa upp på.

Efter att ha utforskat en stund var det lagom med en paus

Våren är på väg

De senaste dagarna har det varit vår i luften och Alba och Dunder har gått på upptäcktsfärd i trädgården. Dunder har nosat runt i jorden och blivit smutsig om nosen.

Idag har vi också varit hos veterinären  för hälsokontroll och vaccinering. (Läs mer om vaccinering här). Dunder uttryckte bestämt vad han tyckte om att veterinären ville titta på tänderna, medan Alba tog det hela med ro.

Tamkaninens historia

Domesticering är en process som innebär att vi människor påverkar djurs egenskaper genom att under många generationer bestämma vilka djur i en population som får möjlighet att föra sina gener vidare till kommande generationer.

Alla domesticerade kaniner härstammar från den europeiska vildkaninen, vars latinska namn är Oryctolagus cuniculus. Ursprungligen kommer den europeiska vildkaninen från Iberiska halvön, det vill säga området kring Spanien och Portugal. 

Iberiska halvön

Romarna fångade in vildkaniner som de sedan födde upp för kött för runt 2000 år sedan, men den första mer kontrollerade aveln skedde inte förrän för ungefär 1 400 år sedan då man i franska kloster började föda upp kaniner. Detta efter att den katolska kyrkan fastslagit att nyfödda kaninungar inte ansågs vara kött och därför fick ätas under fastan.

Kaninens domesticering skedde sent om man jämför med andra arter. Hunden domesticerades för omkring 15 000 år sedan och hästen för ungefär 7 000 år sedan. Kaninerna spreds över norra Europa under medeltiden och under 1700- och 1800-talet även till andra delar av världen i takt med att människor reste i allt större utsträckning. 

Vildkanin

På 1700-talet fanns redan en variation när det gällde storlek och pälsfärg, men den egentliga rasaveln tog fart så sent som för 200 år sedan. Under den industriella revolutionen ökade inflyttningen till städerna och kaniner var till skillnad från större lantbruksdjur möjliga att hålla för husbehov även i stadsmiljö. Kaninuppfödningsföreningar började dyka upp i slutet av 1800-talet och dessa föreningar anordnade möten och tävlingar med kaniner i fokus. Aveln fokuserades främst på exteriöra egenskaper som till exempel storlek, kroppsform och pälsfärg. 

Kaninraser för kommersiella ändamål såsom kött- och pälsproduktion började tas fram i mitten av 1900-talet. Denna avelsinriktning fokuserade främst på produktionsegenskaper som till exempel storlek vid födseln, tillväxthastighet och olika pälsegenskaper.

Fokus under den tiden som vi har avlat på kaniner har alltså legat på exteriöra egenskaper och produktionsegenskaper. Med detta i åtanke, tillsammans med det faktum att kaninen så nyligen anpassats till ett liv med oss människor, är det inte förvånande att våra tamkaniner i stort sett har samma beteendebehov som sina vilda släktingar. Tamkaniner har precis som vildkaniner ett stort behov av social kontakt och motion, att födosöka, gräva, ha möjlighet att gömma sig och mycket mer. Kaniner har gått från att i början varit ett rent nyttodjur för oss människor från vilka vi fick kött och päls till att de idag hålls för en rad olika ändamål, dels produktion av kött och ull, men också för utställning och tävling, som försöksdjur och inte minst som sällskapsdjur.

Ny forskning visar att vilda och tama kaniner inte skiljer sig mycket åt när det gäller vilka gener de har, utan skillnaden ligger snarare i när, var och hur generna kommer till uttryck. De aspekter av kaninens beteende som påverkats mest under domesticeringen är att de fått en minskad vaksamhet mot oss människor och de har också fått en ökad förmåga att kunna interagera med oss.

Har kaninen ont?

Det är ofta svårt att upptäcka när en kanin har ont eller är sjuk. Det beror på att kaniner som under evolutionen lyckats dölja smärta och sjukdom har klarat sig bättre från rovdjur än kaniner som genom sitt beteende tydligt visat att de har ont eller är sjuka. Beteendeförändringar är ofta den första indikationen på att en kanin inte mår bra. Skillnaderna är dock små och det är därför viktigt att veta hur kaninen beter sig när den mår bra och är frisk, för att kunna upptäcka när allt inte längre står rätt till. 

En kanin som har ont kan verka orolig eller rastlös och inte komma till ro, men kaninen kan också sitta inaktiv eller verka slö. Ofta sitter en kanin som har ont hopkurad och kan också försöka gömma sig. Det är många gånger extra svårt att bedöma smärta hos kaniner som är rädda eller ovana vid människor eftersom de ofta sitter stilla och kurar, vilket gör det svårt att dra slutsatser utifrån deras beteende. Om kaninen har väldigt ont eller får panik kan den skrika till.

Kaniner som upplever smärta kan försöka undvika hantering och agerar också aggressivt i vissa fall. Magont kan till exempel ta sig utryck genom att kaninen kröker ryggen, spänner musklerna i magen, pressar magen mot underlaget och verkar rastlös. När kaniner har ont kan de också gnissla tänder, det är dock viktigt att skilja detta beteende från det tuggande de gör när de trivs och är tillfreds. Gnisslandet hos en kanin som har ont visar sig som ett långsamt, gnisslande/knastrande ljud. En kanin som är tillfreds gnuggar tänderna lätt mot varandra, vilket åstadkommer ett mjukat tuggande ljud. Det kan vara svårt att särskilja dessa båda ljud, men det är lättare när man tar med kaninens beteende i övrigt i beräkningen.

Andra saker som kan påverkas av att kaninen har ont eller inte mår bra är kaninens dygnsrytm, dess motivation att äta och dricka och dess mag- och tarmfunktion. Kaniner som upplever smärta under en längre tid kan också bli mer infektionskänsliga och riskerar därmed att lättare drabbas av andra medicinska problem.

Normalt beteende för en kanin innebär bland annat att kaninen äter, dricker, kissar och bajsar som den brukar göra, att den sover och vilar i perioder under dygnet, att den tvättar sig och har en välskött päls, att den leker, sträcker på sig och är uppmärksam på sin omgivning.

Referenser

Mayer, J. 2007. Use of behaviour analysis to recognize pain in small mammals. Lab animal. 36, 43-48.

Leach, M.C., Coulter, C.A., Richardson, C.A. & Flecknell, P.A. 2011. Are we looking in the wrong place? Implications for behavioural-based pain assessment in rabbits (Oryctolagus cuniculi) and beyond? PLoS ONE. 6, 1-9.

Klickerträning

Jag klickertränar med Dunder och Alba för att aktivera dem, göra saker tillsammans och bara för att det är kul. Tänkte därför tipsa om en inspirerande youtube-kanal med många bra klickerfilmer, huvudpersonerna är förstås kaniner. Ni kan hitta filmerna här: https://www.youtube.com/user/Pewterrabbit1/videos.

Klickerträning är en träningsform där man använder sig av positiv förstärkning. Genom att belöna önskat beteende och ignorera oönskat beteende arbetar man tillsammans med djuret för att uppnå målen med träningen. För att skapa en association mellan klickljudet och belöningen behöver man klicka in kaninerna först. Då klickar du och ger godis upprepade gånger, det är viktigt att klicket kommer alldeles före belöningen för att kaninen ska göra associationen. Det kan ta olika lång tid för kaninen att förstå, men efter några sessioner brukar man se att kaninen letar förväntansfullt efter belöningen när den hör klicket. När kaninen förstått att det efter klicket alltid följer en belöning kan du använda klicket för att visa för kaninen precis när den gör rätt. Det gör du genom att klicka och ge godis när kaninen visar ett beteende du vill förstärka. Klickerträning är ett väldigt bra sätt att aktivera kaninerna eftersom de måste tänka för att klura ut vad de behöver göra för att få klick och belöning. De tycker oftast att det är väldigt roligt dessutom. Alba och Dunder brukar ofta lägga sig och vila när vi tränat klart, trots att vi inte håller på länge tar det på krafterna att fundera så mycket.

Jag brukar använda vanlig pellets som belöning när vi tränar, ibland använder jag små bitar av torkat äpple. Har du matglada kaniner, som jag, så är det brukar det inte vara några problem att hitta en belöning som fungerar, men annars får ni prova er fram tills ni hittar något som är tillräckligt gott för att kaninen ska tycka att det är värt att arbeta lite för.

Dunder tränar på att göra high-five

Lite julpyssel

Om du som jag är lite pysslig av dig, så kan det vara roligt att julpyssla lite till kaninerna. Det är enkelt att göra små julbockar av halm eller hö och lite natursnöre. Bilden till höger visar hur du kan göra. Börja med att knyta ihop en bunt med hö eller halm på mitten med två bitar snöre. Sedan delar du upp ena änden i fyra delar, tre lika stora och en mindre. Den lite mindre bunten flätas till en svans medan två av de lika stora delarna blir till ben (böj ner och knyt ihop). Sista biten blir över och klipps av (för att framben och bakben ska bli lika tjocka). Andra änden delas upp i tre lika stora delar, två böjs ner och knyts ihop var för sig till ben. Den tredje delen knyts ihop på mitten, böj sedan ner änden så att du får ett huvud och knut ihop så att du får en nos och ett litet skägg. Färdigt :)

På bilden nedan är förslag på lite andra pyssel. För att göra stjärnan av pinnar blötte jag upp några höstrån i lite vatten och använde som snöre för att knyta ihop två trianglar. Sedan lade jag trianglarna på varandra och band ihop dem till en stjärna. För att knyta ihop bunten med gnagpinnar använde jag också höstrån. Hjärtat består av en ram av pinnar som lindats om med halm och hö (torrt). Äppelskivan är fastknuten med ett höstrå.

(Leksaker med stora ”hål” i såsom stjärnan och hjärtat bör endast ges till kaninerna under uppsikt så att de inte riskerar att fastna i dem, till exempel runt huvudet).

Höbocken var klart mer intressant än halmbocken, hälsar Alba och Dunder. Även de andra sakerna försvann snabbt. Halmbocken som numera är halt på ena bakbenet står som prydnad i fönstret.

Kom ihåg att tänka på säkerheten såhär i juletider och läs gärna inlägget jag länkat till i höger kolumnen under "Aktuellt inlägg".

God Jul

önskar

vi på Aktivt kaninliv