tisdag 23 december 2014

Lite julpyssel


Om du som jag är lite pysslig av dig, så kan det vara roligt att julpyssla lite till kaninerna. Det är enkelt att göra små julbockar av halm eller hö och lite natursnöre. Bilden till höger visar hur du kan göra. Börja med att knyta ihop en bunt med hö eller halm på mitten med två bitar snöre. Sedan delar du upp ena änden i fyra delar, tre lika stora och en mindre. Den lite mindre bunten flätas till en svans medan två av de lika stora delarna blir till ben (böj ner och knyt ihop). Sista biten blir över och klipps av (för att framben och bakben ska bli lika tjocka). Andra änden delas upp i tre lika stora delar, två böjs ner och knyts ihop var för sig till ben. Den tredje delen knyts ihop på mitten, böj sedan ner änden så att du får ett huvud och knut ihop så att du får en nos och ett litet skägg. Färdigt :)



På bilden nedan är förslag på lite andra pyssel. För att göra stjärnan av pinnar blötte jag upp några höstrån i lite vatten och använde som snöre för att knyta ihop två trianglar. Sedan lade jag trianglarna på varandra och band ihop dem till en stjärna. För att knyta ihop bunten med gnagpinnar använde jag också höstrån. Hjärtat består av en ram av pinnar som lindats om med halm och hö (torrt). Äppelskivan är fastknuten med ett höstrå.


(Leksaker med stora ”hål” i såsom stjärnan och hjärtat bör endast ges till kaninerna under uppsikt så att de inte riskerar att fastna i dem, till exempel runt huvudet).

Höbocken var klart mer intressant än halmbocken, hälsar Alba och Dunder. Även de andra sakerna försvann snabbt. Halmbocken som numera är halt på ena bakbenet står som prydnad i fönstret.


Kom ihåg att tänka på säkerheten såhär i juletider och läs gärna inlägget jag länkat till i höger kolumnen under "Aktuellt inlägg".

God Jul
önskar
vi på Aktivt kaninliv

tisdag 16 december 2014

Nedslag i forskning kring grupphållning av kaniner

Vilda kaniner lever i sociala grupper och det har visats i vetenskapliga studier att även domesticerade kaniner är högt motiverade att få interagera med andra individer av sin egen art. Samtidigt uppstår det ofta konflikter när vi försöker sätta samman våra sällskapskaniner i par eller grupper, vilket kan tyckas förbryllande. Det finns flera relativt nya studier där man studerat olika aspekter såsom revirhävdande, gruppstabilitet, tillgång till utrymme och andra viktiga resurser när det gäller grupphållning av kaniner.

Neutralt område?

Det brukar generellt rekommenderas att man introducerar okända kaniner för varandra på neutralt område, där ingen av dem varit förut. Anledningen är att man hoppas att det ska minska risken för revirrelaterade konflikter mellan kaninerna. De första två studierna nedan visar intressanta resultat som utmanar detta påstående.

Graf med flera (2011) undersökte i en studie hur kaniner påverkades av att omgrupperas i en ny inhägnad som var okänd för hela gruppen respektive i en inhägnad som utgjorde hemhägnet för en majoritet av kaninerna i den nybildade gruppen. Faktorer som man tittade på var aggressivt beteende och antal skador kaninerna fick, man mätte också kaninernas kroppstemperatur och använde förhöjd kroppstemperatur som en indikation på stress. Man såg ingen skillnad i antalet aggressiva beteenden som utfördes och inte heller på under hur lång tid de utfördes mellan de båda behandlingarna (nytt hägn respektive hemhägn). Kaninerna fick också relativt få skador i båda behandlingarna. Det var dock betydligt färre kaniner som skadades bland kaninerna som omgrupperades i hemhägn, det vill säga där en majoritet av kaninerna redan hade ett etablerat revir, jämfört med bland kaninerna som omgrupperades i nya hägn där ingen av kaninerna varit förut. Man fann också att kaninerna som omgrupperats i nya hägn hade en högre kroppstemperatur en och en halv timme efter omgrupperingen än kaninerna i hemhägnen, vilket skulle kunna tyda på en högre stressnivå hos kaninerna som omgrupperades i nya hägn.

I en studie av Rommers med flera (2014) såg man ingen skillnad i antal skador mellan kaniner som introducerades för varandra genom att ta bort mellanväggarna mellan fyra individuella burar (varje bur utgjorde en individs revir) och kaniner som omgrupperades i ett likadant utrymme, men där ingen av dem varit förut. Kaninerna var i alla grupper mer aktiva i början efter omgrupperingen och blev mer avslappnade med tiden. Kaninerna som hade egna revir inom den gemensamma större buren spenderade mer tid med att tvätta sig, gäspa och sträcka på sig än kaninerna i burarna utan egna revir, i slutet av observationsperioden. Författarna observerade få aggressiva beteenden, möjligen på grund av tidpunkten på dagen då observationerna utfördes, och använde därför antalet skador som kaninerna fick för att mäta aggression. Antalet skador var högre i denna studie än i studien ovan, möjligen på grund av att kaninerna hade mer utrymme i studien ovan. Rommers med flera (2014) såg också att antalet skador bland kaninerna var lägst i de grupper som hade tillgång till gömställen under omgrupperingen. Dessa studier pekar således på att utrymme och gömställen är viktiga faktorer när man introducerar okända kaniner för varandra, troligen är det till och med viktigare än att introduktionen sker på ett neutralt område.

Utrymme

Valuska och Mench (2013) visade i en studie att kaniner som först träffades i ett större utrymme och därefter i ett mindre utrymme visade färre aggressiva beteenden och fler positiva beteende mot varandra än kaniner som först träffades i ett mindre utrymme och därefter i ett större. Författarna till studien drog slutsatsen att det större utrymmet minskade aggressivt beteende mellan kaninerna första gången de träffades, förmodligen på grund av att de kunde öka avståndet mellan sig mer. Med tanke på att kaniner som först träffades i ett mindre utrymme visade aggressiva beteenden i större utsträckning även senare i det större utrymmet menar författarna att kaniners beteende vid senare möten snarare påverkades av tidigare erfarenheter än av storleken på utrymmet. Baserat på resultaten i denna studie är det (föga förvånande) en fördel att introducera kaniner för varandra i ett utrymme som är stort nog för att de ska kunna gå undan från varandra, eftersom det verkar skapa bättre förutsättningar inför framtida möten mellan kaninerna.

Kanin som kanin?

En studie av Monclús med flera (2014) som gjorts på vilda kaniner visade att kaniner skiljer på bekanta kaniner från grannkolonier och på främmande kaniner som de inte stött på tidigare. Kaninerna i studien reagerade mer, genom att gräva ytligt och doftmarkera, kring dofter som placerats i deras revir från främmande kaniner än från kaniner som var från grannkolonin. Författarna till studien menar att alla individer som finns utanför den egna sociala gruppen inte utgör ett lika stort hot mot kaninerna i en grupp och kaninerna tjänar därför på att kunna skilja olika individer åt. Det faktum att kaniner som är bekanta från grannkolonier inte alltid verkar utgöra ett hot, stödjer idén om att låta kaniner som ska sättas ihop till en grupp bo bredvid varandra under en tid så att de kan interagera utan att skada varandra. Detta tillvägagångssätt skulle kunna minska förekomsten av aggressiva beteenden vid hopsättningen.

Andrist med flera (2012) visade på en annan viktig aspekt vid grupphållning av kaniner, nämligen att förekomsten av aggressiva beteenden är mindre när grupper hålls stabila över tid. En stabil gruppkonstellation minskade också stress hos kaninerna jämfört med om de omgrupperades med jämna mellanrum.

Sammanfattningsvis

Viktiga aspekter vid hopsättning av kaniner i par eller grupp: 
  • Gott om utrymme 
  • Låt gärna kaninerna bekanta sig med varandra med galler mellan sig först 
  • Många gömställen och siktbarriärer 
  • Håll fungerande grupper stabila
Ytterligare tips:
  • Minska konkurrens genom att sprida ut resurser och ha flera av utfodringsplatser, vattenskålar och andra viktiga resurser 
  • Ett tips är att utfodra genom att sprida ut fodret över ett större område 

Det är viktigt att som djurägare vid hopsättning av kaniner vara uppmärksam på sina kaniners beteende och göra bedömningar därefter. Till sist är det också bra att komma ihåg att även om två kaniner inte fungerar tillsammans med varandra behöver det inte betyda att de inte kommer att fungera bra ihop med andra individer.

Källor 

Andrist, C.A., Bigler, L., Würbel, H. & Roth, B.A. 2012. Effects of group stability on aggression, stress and injuries in breeding rabbits. Applied animal behaviour science. 142, 182-188.

Graf, S., Bigler, L., Failing, K., Würbel, H. & Bushwalder, T. 2011. Regrouping rabbit does in a familiar or novel pen: Effects on agonistic behaviour, injuries and core body temperature. Applied animal behaviour science. 135, 121-127.

Monclús, R., Saavedra, I. & de Miguel, J. 2014. Context-dependent responses to neighbours and strangers in wild European rabbits (Oryctolagus cuniculus). Behavioural processes. 106, 17-21.

Rommers, J.M., Reuvekamp, B.J.F., Gunnink, H. & de Jong, I.C. 2014. Effect of hiding places, straw and territory on aggression in group-housed rabbit does. Applied animal behaviour science. 157, 117-126.

Valuska, A.J. & Mench, J.A. 2013. Size does matter: The effect of enclosure size on aggression and affiliation between female New Zealand White rabbits during mixing. Applied animal behaviour science. 149, 72-76.

måndag 1 december 2014

Selektivt ätbeteende – ett naturligt beteende och dess risker


Ett beteende som kan förbrylla oss kaninägare är att våra kaniner lämnar massor av hö och bara verkar äta det ”godaste”. Alba och Dunder kan komma springande här hemma och buffa på oss och vilja ha påfyllning trots att det finns hö kvar i höhäcken.

Det beror på att kaniner av naturen har ett selektivt ätbeteende. De väljer alltså ut de näringsrikaste bitarna först. Det är en anpassning som de utvecklat till följd av att de under evolutionen levt på en relativt näringsfattig och mycket fiberrik kost och kan därmed betraktas som ett naturligt beteende. Jag brukar vara frikostig med höet och byter ut delar av det de väljer bort, det ger dem möjlighet att på ett bra sätt uttrycka det här beteendet. Om du har kaniner som är lite dåliga på att äta hö kan det också vara ett bra sätt att uppmuntra dem att äta mer hö. Du kan också testa lite olika sorters hö för att se vad de gillar bäst. Alba och Dunder brukar föredra hö med grova strån framför finare, det ger dem lite mer att tugga på.

Med det sagt så är detta selektiva ätbeteende inte alltid fördelaktigt för våra sällskapskaniner. När kaninerna ges en kost som de är anpassade för fysiologiskt sett, det vill säga en fiberrik kost med förhållandevis lågt näringsinnehåll (för tamkaniner innebär detta en kost framför allt bestående av hö), så är utgör detta beteende inget problem. Det är däremot viktigt att veta som kaninägare att kaninerna inte alltid väljer det som är nyttigast för dem. Det är bland annat av denna anledning som så kallade gnagarblandningar inte ska ges till kaniner, då väljer kaninerna gärna ut bitar med högt fett och energiinnehåll och lämnar resten, vilket kan resultera i övervikt, problem med matsmältningen, tandproblematik och andra hälsoproblem. 

En bra kost består av fri tillgång på hö av god kvalitet, bladgrönsaker (gräs på sommaren), och ungefär en matsked fiberrik pellets (minst 20-25% fibrer (växttråd)) per kilo kroppsvikt och dag. Självklart ska de också fri tillgång till rent vatten, gärna i skål och tillgång till gnagmaterial. Grönsaker, frukt och andra godsaker bör ges restriktivt, endast som godis t ex vid träning.

Som alltid när det gäller kaniner är det också viktigt att förändringar i kosten sker gradvis för att undvika att kaninerna får problem med magen.