Tamkaninens historia

Domesticering är en process som innebär att vi människor påverkar djurs egenskaper genom att under många generationer bestämma vilka djur i en population som får möjlighet att föra sina gener vidare till kommande generationer.

Alla domesticerade kaniner härstammar från den europeiska vildkaninen, vars latinska namn är Oryctolagus cuniculus. Ursprungligen kommer den europeiska vildkaninen från Iberiska halvön, det vill säga området kring Spanien och Portugal. 

Iberiska halvön

Romarna fångade in vildkaniner som de sedan födde upp för kött för runt 2000 år sedan, men den första mer kontrollerade aveln skedde inte förrän för ungefär 1 400 år sedan då man i franska kloster började föda upp kaniner. Detta efter att den katolska kyrkan fastslagit att nyfödda kaninungar inte ansågs vara kött och därför fick ätas under fastan.

Kaninens domesticering skedde sent om man jämför med andra arter. Hunden domesticerades för omkring 15 000 år sedan och hästen för ungefär 7 000 år sedan. Kaninerna spreds över norra Europa under medeltiden och under 1700- och 1800-talet även till andra delar av världen i takt med att människor reste i allt större utsträckning. 

Vildkanin

På 1700-talet fanns redan en variation när det gällde storlek och pälsfärg, men den egentliga rasaveln tog fart så sent som för 200 år sedan. Under den industriella revolutionen ökade inflyttningen till städerna och kaniner var till skillnad från större lantbruksdjur möjliga att hålla för husbehov även i stadsmiljö. Kaninuppfödningsföreningar började dyka upp i slutet av 1800-talet och dessa föreningar anordnade möten och tävlingar med kaniner i fokus. Aveln fokuserades främst på exteriöra egenskaper som till exempel storlek, kroppsform och pälsfärg. 

Kaninraser för kommersiella ändamål såsom kött- och pälsproduktion började tas fram i mitten av 1900-talet. Denna avelsinriktning fokuserade främst på produktionsegenskaper som till exempel storlek vid födseln, tillväxthastighet och olika pälsegenskaper.

Fokus under den tiden som vi har avlat på kaniner har alltså legat på exteriöra egenskaper och produktionsegenskaper. Med detta i åtanke, tillsammans med det faktum att kaninen så nyligen anpassats till ett liv med oss människor, är det inte förvånande att våra tamkaniner i stort sett har samma beteendebehov som sina vilda släktingar. Tamkaniner har precis som vildkaniner ett stort behov av social kontakt och motion, att födosöka, gräva, ha möjlighet att gömma sig och mycket mer. Kaniner har gått från att i början varit ett rent nyttodjur för oss människor från vilka vi fick kött och päls till att de idag hålls för en rad olika ändamål, dels produktion av kött och ull, men också för utställning och tävling, som försöksdjur och inte minst som sällskapsdjur.

Ny forskning visar att vilda och tama kaniner inte skiljer sig mycket åt när det gäller vilka gener de har, utan skillnaden ligger snarare i när, var och hur generna kommer till uttryck. De aspekter av kaninens beteende som påverkats mest under domesticeringen är att de fått en minskad vaksamhet mot oss människor och de har också fått en ökad förmåga att kunna interagera med oss.